Au revoir
Jag har läst igenom alla inlägg igen och måste bara återkoppla till två saker, dels att min första uppfattning om illusioner som en lycklig kärleksbok var fel och att jag hela tiden återkommer till att vi människor alltid varit lika till sinnet genom historien.
Det här är något jag verkligen tror på, att människor i alla tider strävat eftersamma saker (kärlek,lycka,trygghet) och att tiden mest specifierat exakt vad det här har inneburit. En snubbe som hette Maslow beskrev det här på ett väldigt bra sätt i sin behovstrappa, där primära (mat,tryghet,vatten) behov alltid föregår sekundära (tex.självförverkligande) och det då kanske inte är så ologiskt att våra drömmar idag är mycket större än de tidigare varit.
Om man tänker i dessa banor kan man också konstantera att kärleken idet här avseendet faktiskt är odödlig. Kärleken ändrar ju (tillskillnad från de andra behoven) aldrig skepnad, det spelar ingen roll om du lever på stenåldern, medelttiden eller idag kärlek står fortfaranade för att man älskar någonting.
Nu när jag skriver det här kommer jag och tänka på Björn Ranelids (skitdåliga!!) Melodifestivalsbidrag
" kärleken är ett mirakel..."
Nu är jag färdig med bloggandet för den här gången, tjing!
Det här är något jag verkligen tror på, att människor i alla tider strävat eftersamma saker (kärlek,lycka,trygghet) och att tiden mest specifierat exakt vad det här har inneburit. En snubbe som hette Maslow beskrev det här på ett väldigt bra sätt i sin behovstrappa, där primära (mat,tryghet,vatten) behov alltid föregår sekundära (tex.självförverkligande) och det då kanske inte är så ologiskt att våra drömmar idag är mycket större än de tidigare varit.
Om man tänker i dessa banor kan man också konstantera att kärleken idet här avseendet faktiskt är odödlig. Kärleken ändrar ju (tillskillnad från de andra behoven) aldrig skepnad, det spelar ingen roll om du lever på stenåldern, medelttiden eller idag kärlek står fortfaranade för att man älskar någonting.
Nu när jag skriver det här kommer jag och tänka på Björn Ranelids (skitdåliga!!) Melodifestivalsbidrag
" kärleken är ett mirakel..."
Nu är jag färdig med bloggandet för den här gången, tjing!
Des questions
|
|
|
|||||
guesswho om Sämhället och sanningen:
Varför tror du att hon inte skrev om sitt eget liv? |
24 Mars, 15:20 | |||||
My om Varför är det här en klassiker?:
Varför behöver vi detta dvs. läsa om en klassiker? Vad kan det ge er ungdomar idag att läsa om Ottilia och hennes värld |
24 Mars, 11:13 | |||||
Alexandra om Miljön och personligheter:
I min bok Mina drömmars stad så är det också en tydlig klyfta mellan rika och fattiga, som du skriver så har de fattiga det svårt att komma ut ur "Fattig cirkeln" samt de rika som ansågs vara stroppiga (i min bok). Är det så att i din bok så försöker de fattiga ta sig högre i samhället eller accepterar dem att de inte kan ta sig ut ur ramarna? |
17 Mars, 17:56 | |||||
My om Miljön och personligheter:
Förr i tiden låstes man ofta fast i sin "klass" och hade svårt att gå mellan klasserna därav uttrycket "klassresa". Idag är inlåsningen inom ett skikt ett annat problem t.ex. om man är född till akademiker är det mer sannolikt att man blir kvar där. Verkar inlåsningen i sina klasser tydliga i boken eller går det att flytta sig mellan dem? Är det detta som Ottlia upplever som problematiskt? |
16 Mars, 17:28 | |||||
My om Förändringar:
Varför tror du inte Hollywood hade gjort en film? De har gjort tragiska filmer tidigare t.ex Virginia Wolf. Finns det inget i detta som skulle passa som film? Vad skulle man ta bort / lägga till om man gjorde film på detta? |
13 Mars, 21:58 | |||||
My om Karaktärerna i boken:
Några tankar som kom upp: |
Boken
Jag tyckte i huvudsak om boken, jag är en sucker för sådana här slags "hemliga" kärlekshistorier med stark passion! Jag tyckte det var underhållande att läsa om den Stockholmska adeln och det är intressant med tidsskildringar. Men det var i princip det jag tyckte om för karaktärerna och själva storyn var ganska konstiga, med det kanske är ett ännu större tecken på att boken var bra eftersom att jag sträckläste den trots det.
Språket var, som jag tidigare nämnt, svårt att kunna läsa med flyt i början men annars tycker jag inte att det var någon avancerad bok.
Scenen
En scen i boken som jag kommer ihåg och tyckte var underhållande att läsa var Otto och Ottilias första kväll tillsammans. När de sitter på hennes rum och äter och Ottila är så kär så kär, det är ganska mysigt. Sen tycker jag det bra beskriver det skimmer som finns runt en om man är nyförälskad och hur mycket tankeplats det tar.
Citatet
"Min goda, vördaste, dyraste mormor!"
Jag valde det här eftersom kärleken till mormor är den enda livsanningen som Ottilia har kvar historian igenom. Det påmminner mig lite om hur det ofta är i mitt och andras liv, att de som kanske inte ser mycket ut för världen och inte vill följa med på alla ens äventyr, ändå alltid är de som bryr sig mest om en i slutändan. Det är de som är ens riktiga vänner.
Jag har inte läst så mycket gammal litteratur men har kollat lite på engelska draman ( à la Pride and Predjudice) men tycker inte att det påminner så mycket om Illusioner. Inte heller Pengar var speciellt lik även då det i båda fallen handlar om kvinnor i ungefär samma tidsålder.
Den största skillnaden med illusioner är att den är ganska opolitisk om man jämför med tillexempel Pengar, det är mer än nöjesroman än samhällskrititk. Det den faktiskt skulle kunna tänkas kritisera är hur oerfarna flickor drogs in i huvudstadens societetsspel, men det blir mest en parentes i historian bland kärleksproblemen och livskvalen.
Jag har definitivt inte upplevt något liknande jag har; 1) aldrig bott i en annan familj än min egen och 2) aldrig varit himlastormande kär i någon som är så falsk. Turligt nog för mig ;)
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag alltid tycker att det är faschinerande att läsa gamla böcker, det är som du sagt som att resa i tidsmaskin och ofta säger det lika mycket om tiden den är ifrån som om samhället idag. Det jag tyckte var kul med Illusioner var att det var som en ungdomsroman från 1800-talet och det är häftigt att läsa om och inse att vi människor varit ganska lika i alla tider.
Språket var, som jag tidigare nämnt, svårt att kunna läsa med flyt i början men annars tycker jag inte att det var någon avancerad bok.
Scenen
En scen i boken som jag kommer ihåg och tyckte var underhållande att läsa var Otto och Ottilias första kväll tillsammans. När de sitter på hennes rum och äter och Ottila är så kär så kär, det är ganska mysigt. Sen tycker jag det bra beskriver det skimmer som finns runt en om man är nyförälskad och hur mycket tankeplats det tar.
Citatet
"Min goda, vördaste, dyraste mormor!"
Jag valde det här eftersom kärleken till mormor är den enda livsanningen som Ottilia har kvar historian igenom. Det påmminner mig lite om hur det ofta är i mitt och andras liv, att de som kanske inte ser mycket ut för världen och inte vill följa med på alla ens äventyr, ändå alltid är de som bryr sig mest om en i slutändan. Det är de som är ens riktiga vänner.
Jag har inte läst så mycket gammal litteratur men har kollat lite på engelska draman ( à la Pride and Predjudice) men tycker inte att det påminner så mycket om Illusioner. Inte heller Pengar var speciellt lik även då det i båda fallen handlar om kvinnor i ungefär samma tidsålder.
Den största skillnaden med illusioner är att den är ganska opolitisk om man jämför med tillexempel Pengar, det är mer än nöjesroman än samhällskrititk. Det den faktiskt skulle kunna tänkas kritisera är hur oerfarna flickor drogs in i huvudstadens societetsspel, men det blir mest en parentes i historian bland kärleksproblemen och livskvalen.
Jag har definitivt inte upplevt något liknande jag har; 1) aldrig bott i en annan familj än min egen och 2) aldrig varit himlastormande kär i någon som är så falsk. Turligt nog för mig ;)
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag alltid tycker att det är faschinerande att läsa gamla böcker, det är som du sagt som att resa i tidsmaskin och ofta säger det lika mycket om tiden den är ifrån som om samhället idag. Det jag tyckte var kul med Illusioner var att det var som en ungdomsroman från 1800-talet och det är häftigt att läsa om och inse att vi människor varit ganska lika i alla tider.
Bokens budskap
Kärlek skulle kunna vara bokens budskap, eftersom Ottilia så starkt lever för sin kärlek och inte ger upp den. Men samtidigt så tvingas hon ju sluta älska i och med att hon och Otto skiljs åt för alltid så jag vet inte...
Citatet
" Men, äfven om det lyckade för för ögonblicket, så måste jag dock med smärta säga dig, o mormor, att min sista illusion på jorden, som bleknande bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto, det var den sköna bild jag gjort mig om hans sjelfbeherrskning, hans blinda lydnad för sin pligt och sina löften och den självstyrka, med hvilken jag tordde han skulle bära, hvad jag ansåg vara hans af en högre magt utpekade öde.
Ävfen detta var blott en illusion!!!"
Jag tycker at detta sammanfattar vad hela boken handlat om. Hur den flammande kärleken gjort en blind inför en persons riktiga jag tills man, med smärtsam utgång, konfronteras med det.
Men i de mer normala fallen hade människan istället för att lägga sig ner och dö träffat någon ny, kanske blivit förälskad igen? Då skulle h*n förmodligen lärt sig av sina misstagoch inte gjort om de, kanske blivit lycklig?
I Ottilias fall hade det varit mer logiskt om hon istället insåg att Edward.H var en bättre man för henne och gift sig med honom. Det var det här jag menade med att Hollywood inte gjort en film om det här, Det är inte så vanligt med tjejer som är så svaga att en motgång får de att aldrigvåga försöka igen.
Men å andra sidan, om man trott så mycket på en person, som sedan visat sig vara en bluff, har man nog svårt att lita på någon igen!
Ävfen detta var blott en illusion!!!"
Jag tycker at detta sammanfattar vad hela boken handlat om. Hur den flammande kärleken gjort en blind inför en persons riktiga jag tills man, med smärtsam utgång, konfronteras med det.
Men i de mer normala fallen hade människan istället för att lägga sig ner och dö träffat någon ny, kanske blivit förälskad igen? Då skulle h*n förmodligen lärt sig av sina misstagoch inte gjort om de, kanske blivit lycklig?
I Ottilias fall hade det varit mer logiskt om hon istället insåg att Edward.H var en bättre man för henne och gift sig med honom. Det var det här jag menade med att Hollywood inte gjort en film om det här, Det är inte så vanligt med tjejer som är så svaga att en motgång får de att aldrigvåga försöka igen.
Men å andra sidan, om man trott så mycket på en person, som sedan visat sig vara en bluff, har man nog svårt att lita på någon igen!
The end
Slutet har kommit även i denna historia, här i skepnaden av ett brustet hjärta och drömmar. Illusioner slutar med att Otto och Ottilia konfronteras med varandra där Otto (precis som han gjort boken igenom) väljer sin egna lycka framför deras.
Ottilia tappar tron på livet och kärleken och förvandlas till en "Den bleka, magra, färglösa verkligheten" . Även fastän hon reser hem till sin mormor återfår hon inte sin hälsa utan dör, förmodligen pågrund av sitt brustna hjärta.
Historien återknyts på så sätt att Ottilia återvänder till nutid i sitt brevskrivande och ger sin mormor (och läsaren) en snabb resume om vad som hänt alla i hennes tidigare närhet den senaste tiden.
Sedan avslutar hon med att skriva " God natt mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till (kan tolkas som att hennes liv inte varar många dagar till) det känner jag - med fröjd!"
Efter det dramatiska slutet kommer även ett Utgifvarens eftertal, men jag tycker det är lite larvigt så jag struntar i det! H*n säger bara att boken var dålig och att han absolut inte är Otto.
Jag tycker Ottilias slut säger att hon konfronteras med sitt öde och dör med ett lugnt hjärta (hur lugnt det nu kan vara efter att det blivit krossat?) "det känner jag - med fröjd!"
Ottilia tappar tron på livet och kärleken och förvandlas till en "Den bleka, magra, färglösa verkligheten" . Även fastän hon reser hem till sin mormor återfår hon inte sin hälsa utan dör, förmodligen pågrund av sitt brustna hjärta.
Historien återknyts på så sätt att Ottilia återvänder till nutid i sitt brevskrivande och ger sin mormor (och läsaren) en snabb resume om vad som hänt alla i hennes tidigare närhet den senaste tiden.
Sedan avslutar hon med att skriva " God natt mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till (kan tolkas som att hennes liv inte varar många dagar till) det känner jag - med fröjd!"
Efter det dramatiska slutet kommer även ett Utgifvarens eftertal, men jag tycker det är lite larvigt så jag struntar i det! H*n säger bara att boken var dålig och att han absolut inte är Otto.
Jag tycker Ottilias slut säger att hon konfronteras med sitt öde och dör med ett lugnt hjärta (hur lugnt det nu kan vara efter att det blivit krossat?) "det känner jag - med fröjd!"
Sämhället och sanningen
I min bok skulle jag säga att dels klyftan mellen fattiga och rika, både sinsemellan i adeln och mellan samhällsklasserna är extra framträdande. Dessutom ett nedvärderande kvinnotänk, de ska bara vara ett vackert ting att pryda familjen med.
I dagens samhälle är det (tack och lov) inte samma situation, det finns inte samma snobbighet och fördomar mellan klasserna och kvinnor är (i alla fall i Sverige) i princip jämnställda männen.
Sanningshalten i boken ser inte jag så stor, det är en uppdiktad historia men i en realistiskt beskriven miljö. Förmodligen är det inflätat lite av författarinnans egna erfarenheter från Stockholm i berättelsen, det står i förordet att hon bodde i Stocholm som ungdom. Dessutom fanns åtminstonde en av karakärerna, Mmd De Stael, på riktigt. Hon var, precis som de beskriver henne i boken, en fransk författarinna som spenderade en vinter i Stockholm tillsammans med sin familj.
I dagens samhälle är det (tack och lov) inte samma situation, det finns inte samma snobbighet och fördomar mellan klasserna och kvinnor är (i alla fall i Sverige) i princip jämnställda männen.
Sanningshalten i boken ser inte jag så stor, det är en uppdiktad historia men i en realistiskt beskriven miljö. Förmodligen är det inflätat lite av författarinnans egna erfarenheter från Stockholm i berättelsen, det står i förordet att hon bodde i Stocholm som ungdom. Dessutom fanns åtminstonde en av karakärerna, Mmd De Stael, på riktigt. Hon var, precis som de beskriver henne i boken, en fransk författarinna som spenderade en vinter i Stockholm tillsammans med sin familj.
Varför är det här en klassiker?
För att kunna analysera varför det här verkligen är en klassiker så kan det vara en fördel att först definiera vad en klassiker är.
Klassiker kretsar alltid kring eviga teman såsom kärlek, sorg och identitetssökande. Men det är också en trovärdig tidsskildring som i princip får läsaren att åka tidsmaskin tillbaka till tiden den beskriver.
Illusioner kretsar kring ett evigt tema; kärlek. Men det är också en realistiskt tidskildring över adeln i Stockholm under 1800-talet och det tror jag är en av bokens största behållningar. Jag har aldrig läst en skildring över Svensk överklass förr i tiden tidigare och eftersom det dessutom är från ett kvinnligt och ungt perspektiv känns det ännu mer unikt.
Det är viktigt att läsa om vår historia, vi är faktiskt inte så skilda från de människorna som vi ibland inbillar oss. Mycket av det som står i boken går att känna igen sig i idag, som kärleken och det sociala maktspelet.
Illusioner kretsar kring kärleken mellan Ottilia och Otto, men som andra ungdoms/unga vuxna romaner handlar den också om identitets sökande och att växa upp. Dessa ämnen är alltid lika aktuella för unga och det kan ge intressanta perspektiv. Som att inse att det var i grund och botten samma saker som de oroade sig för då om vi oroar oss för nu.
kärlek " Valsade du någonsin med morfar eller med någo annan, som du älskade öfver allting på jorden och i himmelen, annars vet jag icke, om du kan fatt alla de himmelsljufva känslor, som nu växlade inom mtt lyckliga bröst."
Bildspråk och formspråk
Jag tycker boken har ett vackert språk, stundals är det målande och med symboler och metaforer.
"fodra icke någon pensel, som kan måla, utan tänk dig blott i mitt hjärta"
"bleka magra verkligheten som återvände"
"jag var i en himmel kära mormor!"
Jag skulle säga att detta målande språk används för att (likt personbeskrivningarna) visa hur Ottilia känner och tänker. När hon gillar något eller är glad så är språket sprudlande men när hon är ledsen uttråkad så känns det som att det är en grå hinna över alla ord.
BOken är skriven som ett enda långt brev/redogörelse över hur Ottilias år i Stockholm varit. Ganska smart eftersom det förstärker verklighetskänslan.
Det är dessutom skrivit med slutet först och sedan så örjan hon i dåtid och går sedan i kronologisk ordning tillbaka till nutid.
"fodra icke någon pensel, som kan måla, utan tänk dig blott i mitt hjärta"
"bleka magra verkligheten som återvände"
"jag var i en himmel kära mormor!"
Jag skulle säga att detta målande språk används för att (likt personbeskrivningarna) visa hur Ottilia känner och tänker. När hon gillar något eller är glad så är språket sprudlande men när hon är ledsen uttråkad så känns det som att det är en grå hinna över alla ord.
BOken är skriven som ett enda långt brev/redogörelse över hur Ottilias år i Stockholm varit. Ganska smart eftersom det förstärker verklighetskänslan.
Det är dessutom skrivit med slutet först och sedan så örjan hon i dåtid och går sedan i kronologisk ordning tillbaka till nutid.
Miljön och personligheter
Likväl som att jag tycker ens peronlighet speglas av den tid man lever i så anser jag också att att ens personlighet påverkas av det sämhällsskikt man lever i. Speciellt för i tiden när samhället var så uppdelat och strikt (om man jämför med i dag då man kan göra klassresor och liknande).
Om man ska koppla det till boken så finns det ett tydligt exempel. När Ottilia bor på landet med sin mormor får hon göra lite som hon vill och har en friare uppfostran men när hon däremot åker till staden med sin faster får hon genast mer krav över sig. Alltså måste hon ändra sin personlighet får att passa in i den nya societeten.
Idag skulle en sådan skillnad kunna vara akademiker/grundskole utbildade, fattiga/rika, invandrare/ etniska Svenskar. Skillnaderna som är mellan dessa medborgare beror både på utbildning och andra fysiska faktorer men också på saker så simpla som hur samhället bedömmer de. Om folk har en viss uppfattning och fördomar på hur de ska vara så kan det ibland vara svårt att vara något annat än just inom de ramarna.
Om man ska koppla det till boken så finns det ett tydligt exempel. När Ottilia bor på landet med sin mormor får hon göra lite som hon vill och har en friare uppfostran men när hon däremot åker till staden med sin faster får hon genast mer krav över sig. Alltså måste hon ändra sin personlighet får att passa in i den nya societeten.
Idag skulle en sådan skillnad kunna vara akademiker/grundskole utbildade, fattiga/rika, invandrare/ etniska Svenskar. Skillnaderna som är mellan dessa medborgare beror både på utbildning och andra fysiska faktorer men också på saker så simpla som hur samhället bedömmer de. Om folk har en viss uppfattning och fördomar på hur de ska vara så kan det ibland vara svårt att vara något annat än just inom de ramarna.
Tidens inverkan
Jag är en produkt av min tid likt Jane Austen, Madonna, Elvis Presley, Hitler och Marilyn Monroe är en produkt av sin.
Tidsåldern man lever i ger en förutsättningar och möjligheter att vara den man vill vara, likväl som den kan skapa problem och få in en på en väg som man inte hade hamnat på om man levt i en annan tid. Marilyn Monroe hade aldrig blivit utnyttjad på samma sätt om hon levt idag eftersom vårat samhälle inte är lika kvinnodiskrimineande som 50-talet var. Hitler hade förmodligen inte kommit till makten om inte depressionen hade förstört hoppet för så många människor.
Det är en intressant filosofisk tanke att vi kanske hade varit en helt annat person om vi hade levt i en annan tid, tänk på Viktoria Benedictsson som hade varit mer lycklig om hon levt i Sverige idag och inte hade behövt känna att det var en förbannelse att vara född till kvinna.
Efter att ha läst mer gamla böcker och kollat på mer gamla filmer börjar jag mer och mer tro att vi människor mer eller mindre i alla tider varit ganska lika. Vi har en del förutsättningar som oberoende av tid alltid finns hos oss. Klassiska sådana är ungdomars oroande över framtiden, människors törst efter kärlek, strävan efter att förnya och få det bättre och kamp mot orättvisor. Det här skulle jag se om grundförutsättningar som sen utefter vilken tid man lever i läggs till andra saker som gör en till en produkt av sin tid.
Om jag ska återkoppla till boken skulle jag säga att Ottilia är en produkt av sin tid eftersom hon ser sig som understående männen, hon har ingen mer mening i sitt liv än sin kärlek eftersom att det på den tiden inte fanns något annat (speciellt för överklassens kvinnor) att bry sig om. Men hon är fortfarande en tidlös tonåring eftersom flammande förälskelse är något som tonåringar alltid känner. Alltså hon är i grunden tidlös tonåring men tidens förutsättningar gör att hennes liv blir som det blir.
Sen måste jag bara säga att det finns personer som oavsett vilken tid de lever i ändå är revulutionerande och inte uppför sig som man bör göra, och det är de som för mänskligheten framåt! Om det inte hade funnits orginella personligheter genom historien som vågade tänka nytt så skulle vi fortfarande leva som jägare på stenåldern. Det om något är ganska coolt att tänka över...
Förändringar
Vi studerade nyligen litteratur i engelskan och fick då lära oss om protagonister och antagonister. Protagonisterna är huvudpersonen/hjälten som under historiens gång lär sig något alternativt ändrar på sig för att bli en bättre människa/klara det den ska göra/ lösa en konflikt.
Karaktärer som Harry Potter, Simba i lejonkungen, Jason Bourne etc. är alla exepel på protagonister som måste förändra / övervinna något för att kunna lyckas i slut ändan.
Antagonister är motsatsen, de som inte förändras (och därigenom inte heller lyckas) och ofta är de protagonistens fiende som står i vägen för deras frigörelse/lycka. Om vi ska använda samma historier som ovan så är Lord Voldemort antagonisten i Harry Potter, Sherikan i lejonkungen, och FBI i Jason Bourne filmerna.
I Illusioner är förändringar centralt eftersomn Ottilias "uppvaknande" och förlorande av sina illusioner är en stor förändring. Jag skulle säga att Ottilia är protagonisten, som ställs gentemot sina ideal och illusioner och under resans gång prövas på ett sätt som gör att hon släpper de. Otto är antagonisten eftersom han håller upp den fasad av lögner som gör att Ottilia fortfarande älskar honom, och däregenom håller kvar sina illusioner in i det sista.
Men i alla historier så konfronteras protagonisten med sig själv/ antagonisten och förändras för att kunna "lyckas" (sätter citations tecken eftersom det beror på hur man säger att lyckas är).
Så är det även i Illusioner, Ottilia ställs emot sina ideal och förändras. Hon inser tillslut att hon aldrig kan få Otto eftersom att han inte älskar henne lika ärligt som hon älskar honom.
Sen är det annorlunda med den här boken att Ottilia istället för att tex. bli tillsammans med Edward som älskar henne så lägger hon sig ner i sängen för att dö. Lite annorlunda som sagt. Hollywood hade inte gjort en film av den här boken ;)
Karaktärer som Harry Potter, Simba i lejonkungen, Jason Bourne etc. är alla exepel på protagonister som måste förändra / övervinna något för att kunna lyckas i slut ändan.
Antagonister är motsatsen, de som inte förändras (och därigenom inte heller lyckas) och ofta är de protagonistens fiende som står i vägen för deras frigörelse/lycka. Om vi ska använda samma historier som ovan så är Lord Voldemort antagonisten i Harry Potter, Sherikan i lejonkungen, och FBI i Jason Bourne filmerna.
I Illusioner är förändringar centralt eftersomn Ottilias "uppvaknande" och förlorande av sina illusioner är en stor förändring. Jag skulle säga att Ottilia är protagonisten, som ställs gentemot sina ideal och illusioner och under resans gång prövas på ett sätt som gör att hon släpper de. Otto är antagonisten eftersom han håller upp den fasad av lögner som gör att Ottilia fortfarande älskar honom, och däregenom håller kvar sina illusioner in i det sista.
Men i alla historier så konfronteras protagonisten med sig själv/ antagonisten och förändras för att kunna "lyckas" (sätter citations tecken eftersom det beror på hur man säger att lyckas är).
Så är det även i Illusioner, Ottilia ställs emot sina ideal och förändras. Hon inser tillslut att hon aldrig kan få Otto eftersom att han inte älskar henne lika ärligt som hon älskar honom.
Sen är det annorlunda med den här boken att Ottilia istället för att tex. bli tillsammans med Edward som älskar henne så lägger hon sig ner i sängen för att dö. Lite annorlunda som sagt. Hollywood hade inte gjort en film av den här boken ;)
Karaktärerna i boken
Den falska spegeln,att vi ser världen genom våra fördomar.
Anledningen till varför jag valde den här bilden som inramning till inlägget är eftersom jag tycker att den illustrerar väldigt bra hur karaktärerna beskrivs i boken; med Ottilias fördomar som bakgrund.
Med personbeskrivningarna visas väldigt väl att det är en själcentrerad roman som kretsar kring Ottilias känslor och åsikter.
Till exempel så får Otto en otroligt detaljerad och positiv beskrivning medans den unge baronen Edward får en mycket kortare och nerskalad beskrivning. Jag skulle säga att det är ett ganska genialt sätt att både beskriva karaktärernas utseende och Ottilias känslor för de, de som hon tycker är viktiga och intressanta beskrivs grandiost och mastigt medans de hon inte ser så viktiga/ bryr sig lika mycket om endast får några meningar över sin karaktär och utseende.
Ottilia om Otto
" ...att det ej finns en varelse så skön som han. Han är lagom lång lagom smal. Någon sade en gång, att han hade en liten osynlig Amor i hvar och en af sina lockar...." " Hans panna är så ren , att man skulle kunna tro det var sjelfva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! kära Mormor, älskade du någonsin af hela din själ, af hela ditt liv? Minns du dens ögon , som du då älskade? Nå väl, sådana voro Ottos. Hans blick kunde vara himmel eller dödsdom. Hans mun var glädjens thron och allvarets tabernakel...." ( Ungefär en halv sida fyller dessa svärmerier för Ottos fantastiska skönhet)
Ottilia om Baron Edward
" Från denna dag var jag säker, att vid alla tillfällen hafva ett stöd och vän i den unga, ädla Edward H., fast han intet tedde sig som en courtiseur, utan höll sig väl alltid i min närhet..."
( mycket mindre beskrivning och mer nerskalad)
Annars använd ofta andras åsikter när karaktärerna ska beskrivas ( Magistern, fröken Nanny), det tycker jag speglar Ottilias osäkerhet och fallenhet för grupptryck. Att hon lätt tycker som de andra gör.
Slutsatsen är alltså att jag tycker att karaktärsbeskrivinigarna används för at beskriva både karaktärernas och Ottilias personligheter. Eftersom att det är en bok skriven från Ottilias perspektiv tycker jag det fungerar bra.
Allmänt så skulle jag säga att personbeskrivningarna är väldigt bra, och verkligen målar karaktärerna. Ibland kanske lite väl ensidiga, men det är ju trots allt en ung, kär och oerfaren tonåring som författat de :-P
La langue
Något som hitintills har utmanat och försvårat min läsförståelse är helt klart språket.
Gammaldags svenska som är blandad med franska utryck, som man tydligen blandade in i språket i finare kretsar på den tiden, är inte de lättaste förutsättningar för att läsa en bok. Så i början var det svårt, det ska jag inte hymla om.
Men det som är häftigast med det är när "spärren" släpper och jag läser förbi språket (förlåt för flummig formulering men jag kom inte på något bättre) och inser att det som sägs är precis det som sägs bland mig och mina jämnåriga, bara med andra ord. När man inser att Ottila är lik mina kompisar, bara i en annan tidsålder. Det är så häftigt när man i huvudet "knäcker" koden och nästan ser hur det skulle ha låtit om det skrivits på dagens svenska.
Det är häftigt med böcker från andra tider, hur lika vi människor ändå varit!
Gammaldags svenska som är blandad med franska utryck, som man tydligen blandade in i språket i finare kretsar på den tiden, är inte de lättaste förutsättningar för att läsa en bok. Så i början var det svårt, det ska jag inte hymla om.
Men det som är häftigast med det är när "spärren" släpper och jag läser förbi språket (förlåt för flummig formulering men jag kom inte på något bättre) och inser att det som sägs är precis det som sägs bland mig och mina jämnåriga, bara med andra ord. När man inser att Ottila är lik mina kompisar, bara i en annan tidsålder. Det är så häftigt när man i huvudet "knäcker" koden och nästan ser hur det skulle ha låtit om det skrivits på dagens svenska.
Det är häftigt med böcker från andra tider, hur lika vi människor ändå varit!
Tindrade som stjernor
Ottilia beskriver hur Otto såg på henne;
" Han såg på mig allt mer innerligt, och du skulle ha sett, kära Mormor, huru hans ögon tindrade som stjernor i en mörk natt öfver mig. "
Ah, ung kärlek, det vackraste och mest innerliga i vår mörka värld, Snyft! Att vara så speciella för varandra, att tindra i ögonen och vara svag i både kropp och sinne. Att efter blott ett ögonkast ha kärlekens eld brinnande i sig så starkt att hur man än försöker aldrig kommer kunna kväva den.
Eller inte, man kan också se det så här, hur kvinnotjusaren Otto böjer sig över sitt unga, oerfarna och förblindade offer (Ottlia) och tänker ;
- Äntligen... Lammkött!
Jag tycker att den här meningen, i alla fall i min tolkning (hehe), beskriver bra hur jag tror kärlekshistorien kommer vara. Ett pendlande mellan att Ottilia är brinnande förälskad medans Otto mest vill ha lite kul och att båda är galet kära i varandra.
Men om jag inte ska vara så cynisk och svart så tycker jag att meningen fint beskriver en annan sak också, hur det känns när någon som älskar en vilar blicken på en. Hur härligt det känns. Hur tryggt.
... som tindrande stjernor.
" Han såg på mig allt mer innerligt, och du skulle ha sett, kära Mormor, huru hans ögon tindrade som stjernor i en mörk natt öfver mig. "
Ah, ung kärlek, det vackraste och mest innerliga i vår mörka värld, Snyft! Att vara så speciella för varandra, att tindra i ögonen och vara svag i både kropp och sinne. Att efter blott ett ögonkast ha kärlekens eld brinnande i sig så starkt att hur man än försöker aldrig kommer kunna kväva den.
Eller inte, man kan också se det så här, hur kvinnotjusaren Otto böjer sig över sitt unga, oerfarna och förblindade offer (Ottlia) och tänker ;
- Äntligen... Lammkött!
Jag tycker att den här meningen, i alla fall i min tolkning (hehe), beskriver bra hur jag tror kärlekshistorien kommer vara. Ett pendlande mellan att Ottilia är brinnande förälskad medans Otto mest vill ha lite kul och att båda är galet kära i varandra.
Men om jag inte ska vara så cynisk och svart så tycker jag att meningen fint beskriver en annan sak också, hur det känns när någon som älskar en vilar blicken på en. Hur härligt det känns. Hur tryggt.
... som tindrande stjernor.
