The end
Slutet har kommit även i denna historia, här i skepnaden av ett brustet hjärta och drömmar. Illusioner slutar med att Otto och Ottilia konfronteras med varandra där Otto (precis som han gjort boken igenom) väljer sin egna lycka framför deras.
Ottilia tappar tron på livet och kärleken och förvandlas till en "Den bleka, magra, färglösa verkligheten" . Även fastän hon reser hem till sin mormor återfår hon inte sin hälsa utan dör, förmodligen pågrund av sitt brustna hjärta.
Historien återknyts på så sätt att Ottilia återvänder till nutid i sitt brevskrivande och ger sin mormor (och läsaren) en snabb resume om vad som hänt alla i hennes tidigare närhet den senaste tiden.
Sedan avslutar hon med att skriva " God natt mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till (kan tolkas som att hennes liv inte varar många dagar till) det känner jag - med fröjd!"
Efter det dramatiska slutet kommer även ett Utgifvarens eftertal, men jag tycker det är lite larvigt så jag struntar i det! H*n säger bara att boken var dålig och att han absolut inte är Otto.
Jag tycker Ottilias slut säger att hon konfronteras med sitt öde och dör med ett lugnt hjärta (hur lugnt det nu kan vara efter att det blivit krossat?) "det känner jag - med fröjd!"
Ottilia tappar tron på livet och kärleken och förvandlas till en "Den bleka, magra, färglösa verkligheten" . Även fastän hon reser hem till sin mormor återfår hon inte sin hälsa utan dör, förmodligen pågrund av sitt brustna hjärta.
Historien återknyts på så sätt att Ottilia återvänder till nutid i sitt brevskrivande och ger sin mormor (och läsaren) en snabb resume om vad som hänt alla i hennes tidigare närhet den senaste tiden.
Sedan avslutar hon med att skriva " God natt mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till (kan tolkas som att hennes liv inte varar många dagar till) det känner jag - med fröjd!"
Efter det dramatiska slutet kommer även ett Utgifvarens eftertal, men jag tycker det är lite larvigt så jag struntar i det! H*n säger bara att boken var dålig och att han absolut inte är Otto.
Jag tycker Ottilias slut säger att hon konfronteras med sitt öde och dör med ett lugnt hjärta (hur lugnt det nu kan vara efter att det blivit krossat?) "det känner jag - med fröjd!"
Kommentarer
Trackback
