Boken
Jag tyckte i huvudsak om boken, jag är en sucker för sådana här slags "hemliga" kärlekshistorier med stark passion! Jag tyckte det var underhållande att läsa om den Stockholmska adeln och det är intressant med tidsskildringar. Men det var i princip det jag tyckte om för karaktärerna och själva storyn var ganska konstiga, med det kanske är ett ännu större tecken på att boken var bra eftersom att jag sträckläste den trots det.
Språket var, som jag tidigare nämnt, svårt att kunna läsa med flyt i början men annars tycker jag inte att det var någon avancerad bok.
Scenen
En scen i boken som jag kommer ihåg och tyckte var underhållande att läsa var Otto och Ottilias första kväll tillsammans. När de sitter på hennes rum och äter och Ottila är så kär så kär, det är ganska mysigt. Sen tycker jag det bra beskriver det skimmer som finns runt en om man är nyförälskad och hur mycket tankeplats det tar.
Citatet
"Min goda, vördaste, dyraste mormor!"
Jag valde det här eftersom kärleken till mormor är den enda livsanningen som Ottilia har kvar historian igenom. Det påmminner mig lite om hur det ofta är i mitt och andras liv, att de som kanske inte ser mycket ut för världen och inte vill följa med på alla ens äventyr, ändå alltid är de som bryr sig mest om en i slutändan. Det är de som är ens riktiga vänner.
Jag har inte läst så mycket gammal litteratur men har kollat lite på engelska draman ( à la Pride and Predjudice) men tycker inte att det påminner så mycket om Illusioner. Inte heller Pengar var speciellt lik även då det i båda fallen handlar om kvinnor i ungefär samma tidsålder.
Den största skillnaden med illusioner är att den är ganska opolitisk om man jämför med tillexempel Pengar, det är mer än nöjesroman än samhällskrititk. Det den faktiskt skulle kunna tänkas kritisera är hur oerfarna flickor drogs in i huvudstadens societetsspel, men det blir mest en parentes i historian bland kärleksproblemen och livskvalen.
Jag har definitivt inte upplevt något liknande jag har; 1) aldrig bott i en annan familj än min egen och 2) aldrig varit himlastormande kär i någon som är så falsk. Turligt nog för mig ;)
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag alltid tycker att det är faschinerande att läsa gamla böcker, det är som du sagt som att resa i tidsmaskin och ofta säger det lika mycket om tiden den är ifrån som om samhället idag. Det jag tyckte var kul med Illusioner var att det var som en ungdomsroman från 1800-talet och det är häftigt att läsa om och inse att vi människor varit ganska lika i alla tider.
Språket var, som jag tidigare nämnt, svårt att kunna läsa med flyt i början men annars tycker jag inte att det var någon avancerad bok.
Scenen
En scen i boken som jag kommer ihåg och tyckte var underhållande att läsa var Otto och Ottilias första kväll tillsammans. När de sitter på hennes rum och äter och Ottila är så kär så kär, det är ganska mysigt. Sen tycker jag det bra beskriver det skimmer som finns runt en om man är nyförälskad och hur mycket tankeplats det tar.
Citatet
"Min goda, vördaste, dyraste mormor!"
Jag valde det här eftersom kärleken till mormor är den enda livsanningen som Ottilia har kvar historian igenom. Det påmminner mig lite om hur det ofta är i mitt och andras liv, att de som kanske inte ser mycket ut för världen och inte vill följa med på alla ens äventyr, ändå alltid är de som bryr sig mest om en i slutändan. Det är de som är ens riktiga vänner.
Jag har inte läst så mycket gammal litteratur men har kollat lite på engelska draman ( à la Pride and Predjudice) men tycker inte att det påminner så mycket om Illusioner. Inte heller Pengar var speciellt lik även då det i båda fallen handlar om kvinnor i ungefär samma tidsålder.
Den största skillnaden med illusioner är att den är ganska opolitisk om man jämför med tillexempel Pengar, det är mer än nöjesroman än samhällskrititk. Det den faktiskt skulle kunna tänkas kritisera är hur oerfarna flickor drogs in i huvudstadens societetsspel, men det blir mest en parentes i historian bland kärleksproblemen och livskvalen.
Jag har definitivt inte upplevt något liknande jag har; 1) aldrig bott i en annan familj än min egen och 2) aldrig varit himlastormande kär i någon som är så falsk. Turligt nog för mig ;)
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag alltid tycker att det är faschinerande att läsa gamla böcker, det är som du sagt som att resa i tidsmaskin och ofta säger det lika mycket om tiden den är ifrån som om samhället idag. Det jag tyckte var kul med Illusioner var att det var som en ungdomsroman från 1800-talet och det är häftigt att läsa om och inse att vi människor varit ganska lika i alla tider.
Kommentarer
Trackback
